Hej!

Jag tänkte ta att börja skriva i min dagbok om något som fortfarande ibland får mig att gråta och känna ånger. Det jag kommer skriva hände för ca 20 år sedan när jag enbart var 10 år gammal. Jag vill varna känsliga läsare att det kommer vara ett jobbigt inlägg.

Vad många i min närhet inte vet är att första gången jag började känna att något var fel så var jag bara 9 år gammal och jag trivdes verkligen inte med mig själv. Jag hade sådan ångest över något jag inte kunde sätta fingret på just då. Självhatet växte sakta men säkert starkare och jag blev bättre på att dölja hur jag mådde för ingen visste att jag kände som jag gjorde. På bara ett år så växte den känslan så stark att jag var tvungen att göra något åt det.

Det var en regnig vår dag och var ganska sent så var mörkt men man kunde fortfarande se ute. Jag gick till garaget och började leta runt lite efter något som jag kunde skada mig själv med. Efter en stund så hittade jag ett långt rep som jag tänkte jag kunde använda.

Som ni förstår så vet ni säkert vart detta kommer leda nu.

Jag tog repet och gick till en närliggande lekplats där de hade gungor som var ett perfekt ställe för att hänga sig själv på. Det var inga personer ute eftersom det regna och började bli ganska kalt. Det hade börjat samlas vatten vid gungorna för att de var sand runt om.

Jag kastade över repet över stocken där gungorna satt fast på och knöt en snara och för att jag inte skulle stå på backen så fick jag klättra upp på en av gungorna som var ett klassiskt däckgunga. Jag trädde snaran runt halsen och även om det kändes som evigheter så stod jag bara där för att samla mod till att hoppa av gungan.

Jag började räkna ner tre, två, ett och så tog jag steget ut från gången och kände direkt smärtan och hur det brände runt halsen från repet. Jag kunde inte andas paniken börjar de komma och om det kändes som en lång stund innan så var det inget jämfört med nu.

Men helt plötsligt så faller jag ner i vattenpölen på marken och jag försökte få tillbaka andan. Jag låg säkert där i flera minuter innan jag fick styrka nog att resa mig upp. Jag hade fortfarande fruktansvärt on runt halsen där repet hade tryckt emot. Jag kollade upp mot där repet hängde och såg att snaran som jag hade knutit var inte kvar utan hade gått upp av min vikt.

Jag var helt lerig och blöt vilket gjorde att jag började frysa men jag orkade inte röra mig utan jag var så slut i hela kroppen och jag satt där och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra och varför jag gjorde det jag precis hade gjort. Men efter en stund så tog jag mig hemåt sakta men säkert. Jag skämdes så fruktansvärt mycket och jag är glad att jag lyckades smita förbi mina föräldrar så de inte såg såren jag hade runt halsen. Det fick bli luvtröjor och tröjor med höga kragar i några dagar så de värsta märken var borta.

Idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades med det försöket men detta var starten på ett helvete som följt mig i flera år. Men det kommer någon annan gång!

Kram på er!

To the Moon and Back!